Det är söndag. Om tre dagar fyller jag år. Tjugoett år. 21. Det är ingenting. Jag tänker på Adeles fantastiska album 21 och att jag blir världsmyndig. 21 betyder också bara 9 år kvar till 30. Trettio. Vad gör jag då? Bra fråga. Jag har ingen aning. Jag har kanske lite dimmiga förhoppningar. Men ändå inte. Så 21. Året har börjat sådär, mer dåligt än bra. Och tror att det kommer fortsätta på samma vis. Får hoppas att det ändras. Har en hel del att se fram emot, men massa tråk håller tillbaka mig. Kul comeback liksom. Sorry folks.  

Lyssna och du är fast.  

And we love 

And we hate 

And we feel 

And we cry 

And we hope 

And we want 

And we need 

And we love 

Sitter här i soffan och ler. Soffan som vi valde ut tillsammans. Det är bara skenet från tvn som lyser upp lägenheten och du är inte hemma. Men jag ler ändå. Jag ler för att jag vet att du kommer hem snart. Och att du kommer viska i mitt öra hur mycket du älskar mig och att jag är det finaste du vet. Att du är rädd för att någonsin mista mig och att du inte kan sluta titta på mig. Därför ler jag. En helt vanlig tisdag. Sitter jag och ler i soffan.  

Tack kära du vänliga själ som skrev en sån fin kommentar om mitt skrivande här om dagen. Du gjorde min dag och jag hoppas att du får uppleva samma glädje snart. Puss på dig. 

Jag skulle vilja skriva en bok, men jag har inget att skriva om. 

Jag skulle vilja göra en låt, men jag kan varken sjunga eller spela något instrument. 

Jag skulle vilja starta eget, men har varken pengar eller idéer.  

Jag skulle vilja utbilda mig, men saknar drömmar. 

Jag skulle vilja göra något helt galet, men är för feg.